hjalle.se

På intensiven med Jack

Måndag 16 november 2015 - 10:30

Han är i stort sett frisk nu, så nu kan jag skriva om vad som hände. Som jag skrev i förrföra inlägget så var Jack förkyld och snorig på fredagen. Dagen efter var han ännu risigare och mitt på dagen ungefär började han bli seg och andades tungt. Precis som han var förra gången vi åkte in till akuten. Vi gav honom hans medicin, men det hjälpte inte mer än en halvtimme ungefär.

Vi åkte in, och fick hjälp direkt. Hans syresättning var bra, men han hade uppenbarligen problem med andningen. Han fick inhalera ventolin och kanske adrenalin, jag minns inte riktigt. Nu började syresättningen bli dålig och efter ett tag blev vi förflyttade till intensiven där de började med att röntga hans lungor.

Han fick en syrgasgrimma i näsan och ekg, dropp, och en mätare på stortån. Vid det här laget var han så seg att han nästan sov hela tiden. Eller egentligen kanske han inte sov, jag vet inte. Hans puls låg på en bra bit över 200 och han andades häftigt hela tiden. Han vaknade till rätt ofta och slet av sig grimman i näsan. Jag har aldrig sett honom så arg någonsin. Det var riktigt riktigt otäckt. Det ända vi kunde göra var att hålla fast hans armar och försöka peta tillbaka grimman så han han kunde syresätta blodet igen.

Via grimman fick han även luftrörsvidgande ventolin och adrenalin (tror jag).

Han såg så liten ut i den stora sängen på intensiven, inkopplad i en massa sladdar och slangar. Droppslangen hade fyra olika trevägskranar där de körde in allt möjligt.

Vi turades om att ligga bredvid honom under natten. Hanna var helt slutkörd så hon fick gå och lägga sig i ett annat rum för att försöka få några timmars sömn.

Vid tvåtiden ungefär började de prata om att han kanske behövde sövas ner och läggas i respirator. De började förbereda för intubering och en anesestisjuksköterska var redo vid sidan av sängen. Hanna kom in i rummet igen och allt var väldigt jobbigt. Hon trodde att han skulle dö. Själv är jag en evig optimist, men jag började också bli orolig på riktigt.

De väntade på ett till provsvar innan de skulle söva ner honom.

Nedsövning är riskfyllt och intubering kan skada halsen och göra att det tar längre tid innan han börjar prata. Samtidigt kändes det skönt att han äntligen skulle få vila och läkarna skulle få tid att hjälpa honom.

När provsvaren väl kom visade de förbättring. Hans värden var bättre och de behövde inte söva ner honom. Nu var det min tur att gå och lägga mig.

När jag vaknade mådde han fortfarande dåligt. Andningen var fortfarande väldigt tung och häftig. Han drar liksom in hela bröstkorgen fram, lite svårt att beskriva det i text, men man ser att det är jobbigt.

Nattläkaren sa att hon tyckte att det såg bättre ut och att det lät mindre trångt när hon lyssnade, men just då var jag så nedslagen att jag trodde att hon ljög eller inbillade sig.

Men väldigt långsamt blev det trots allt bättre.

Vi stannade en natt till på intensiven. Vi turades om att sova på natten och när jag kom upp på måndag morgon hade de plockat bort hans syrgasgrimma. Den behövdes inte längre. Då kunde jag andas ut på riktigt.

Under måndagen blev vi förflyttade till barnavdelningen. Där fick han fortsätta att inhalera ventolin och adrenalin och käka penicillin och kortison och allt vad det var. Äntligen fri från sladdar och slangar.

Vi fick svar på vad lungröntgen visat. Övre högra lungloben var igentäppt av slem och hade inte fungerat alls. Inte konstigt att det var jobbigt.

På grund av att han andats så grunt hade det även blivit lite inflamerat nere i höger lunga, men det var inte så farligt tydligen.

På onsdagen fick vi åka hem på permission, och dagen efter kom en sjuksköterska hem till oss och lyssnade på hans andning. Allt lät bra och vi blev utskrivna.

Antagligen har han förkylningsastma. Två gånger om dagen ska han få inhalera kortison i förebyggande syfte. Förhoppningsvis och troligtvis växer han ifrån det med åren.