hjalle.se

Förlossningen

Onsdag 14 januari 2015 - 12:30

Nu sover både barn och mor, så nu kanske jag kan skriva lite till slut.

I fredags kväll klockan elva hade vi precis lagt oss i sängen och just som jag la min arm om Hannas mage kände vi en rejäl spark och hörde att det small till.

Vattnet hade gått.

Jag ringde förlossningen som sa att vi skulle åka in på grund av att fostervattnet inte var helt klart. En timme senare låg Hanna i ett intagningsrum med värkmätare och mätare för barnets hjärtljud.

Värkarna började lite redan i taxin och i intagningsrummet började de bli allt starkare.

Efter en stund fick vi ett förlossningsrum som vi skulle tillbringa natten i i väntan på att värkarna skulle bli tätare. Jag såg inte fram emot en natt i den till synes väldigt osköna fåtöljen bredvid sängen.

Vi var väldigt trötta båda två, vi hade ju trots allt redan lagt oss för natten. (Hanna blev till och med lite sur när vattnet gick för hon ville ju sova!)

Nåja, någon väntans natt blev det inte ändå. Hannas värkar blev tätare och starkare rätt snabbt, så vi ringde på barnmorskan som kom in och satte fast mätarna på Hanna igen.

När en har såna mätare på sig är det meningen att en ska ligga stilla. Det gick inte så bra. Hanna stod upp vid sängkanten och vaggade och kämpade. Till slut ramlade mätarna så klart av och barnmorskan kom in i rummet igen.

Vid det här laget hade även barnmorskan förstått att det nog skulle gå rätt snabbt det här. Hon undersökte Hanna som nu var öppen fem centimeter.

I och med att hon var öppen så pass mucket kunde de sätta en skalpelektrod direkt på barnets huvud så de kunde hålla koll utan att Hanna behövde ligga stilla. (Vilket vid det här laget var omöjligt).

Elektroden krånglade lite och de fick byta ut en massa grejer innan det började visa något. Det var lite jobbigt, men även om det kändes som en evighet så gick det nog rätt snabbt.

Samtidigt som Hanna till slut svarade JAAAAA! på frågan om epidral fick vi veta att det var för sent för det. Så det fick duga med lustgas.

04.25 - låg det plötsligt ett tyst, men välmående barn på Hannas bröst. Han stånkade lite, men det är först nu, fyra dagar senare som vi vet att han brås på Hägglunds i lungkraft.

Han vägde 3475 gram och var 51 centimeter lång. En lite lockig kalufs och alla fingrar och tår på rätt plats.

Och nu ligger han äntligen och sover, i sitt babynest, mätt på bröstmjölk.

Och Hanna, ja ni hör ju. Vilken fantastisk fru jag har fått.